Fast i Beijing

I bland är det inte lätt att få till det. Med besked om oroligheterna i Bangkok beslutade jag att stanna i Hua Hin över Songkran och åka direkt till flygplatsen i Bangkok. Så långt fungerade allt väl. En rätt lång väntan på flygplatsen men det är jag van nu för tiden. Jag checkade in kvällen 15/4 men flyget gick 01.00. Någon timma innan avgång började flyg mot Europa ställas in. Rycken om ett vulkanutbrott cirkulerade. Men när jag frågade så var det inga problem med vår flight. Vi landade i Beijing på utsatt tid och en ny 7 h väntan började. Efter några timmar på den väldigt kalla flygplatsen (dom som jobbade i butikerna var klädda i vinterjacka inomhus) började flighter mot Europa ställas in även här. Försökte få information om läget för mitt flyg, men det skulle vara OK. När jag någon timme före avgång ser att SAS fligt (som var en delad flight med den jag åkte) ställdes in frågade jag igen, men inga problem flyget skulle gå. 5 minuter senare var mitt flyg inställt. Någon information fanns inte att få. Några bolag hämtade upp sina passagerare men vi fick vänta vi vår gate. Till slut kom någon och lotsade oss ut förbi passkontrollen utan någon kontroll. Så nu var man olaglig immigrant i Kina. Vi fördes till ett hotell och ombads vänta på besked. Efter en natt där fick vi besked om att om vi ville stanna så fick vi betala själva. Dom flesta for ut till flygplatsen för att få veta vad som var på gång och när vi skulle få flyga hem. Men på flygplatsen var det kaos. Alla ville boka om och i köerna utbröt nästan slagsmål. Inget flyg att boka om till fanns inom 2 veckor. Ville man prova att flyga någon anna stans skulle man få betala själv. Boka faktiskt ett flyg till Bangkok och försökte få dom att betala detta. Efter som jag ansåg att dom kunde ha lämnat mej där från första början. Men icke. En mamma med 2 barn (bilden)som fanns på samma flyg som mej, dom hade inte fått någon natt på hotell. Så jag försökte prata med några från Air China men beskede var inga rum i dag. Nu var ryktesspridningen ordentligt på gång. Om krav på visum och om flyg som gick, det ara kokade av olika rykten. Nu hade man naturligtvis också tagit bort det trådlösa fria nätverk som man annars kan använda på flygplatsen. Underbart när man skulle behöva information och kunna berätta hem vad som händer. Sent på kvällen lyckas jag fixa ett hotell som flygbolaget betalar. Ett holländskt par hänger på och vi hamnar på ett rätt lyxigt hotell över natten. Provar att uppdatera bloggen. Men den är antagligen spärrad i Kina för den går inte att nå. Man kan ju inte ha en massa folk som skriver hur det är i Kina. Morgonen efter åker jag ut till flygplatsen igen. Nu är bästa datum för flyg hem 6/5 och inga rum från flygbolaget. Träffar en massa folk som själva betalar eller sovit på flygplatsen hela tiden. En Tysk kille har bokat biljett via Dubai till Aten. Han påstår att han sett en kvinna betala 1 000 000 yuan för en flygbiljett. Även det Holländska paret bokar den rutten. Själv har jag också ledsnat. Jag bokar en t o r Manilla. Spendera mer tid i Beijing känns helt uteslutet och Bangkok verkar vara lite rörigt än.

Gilis

Första dagarna är jag lite bedrövad över hur mycket som byggts och fortfarande byggs.Man bygger nu även på västra sidan av Trawangan trots att den sidan inte är så bra för badsugna.Vid lågvatten sticker korallerna upp ur vattnet direkt från strandkanten. Så det inte blir utrymme för bad.Men dom 200 rum som byggs där kommer nog ha pool och transport till andra sidan ön. Efter några dagars tillvänjning måste jag erkänna att avsaknaden från motortrafik och avgaser är väldigt skön.Snorklingen är fortfarande toppen.Såg havs sköldpadda 5 gånger idag.Såg även när en Barracuda attackerade ett stimm fisk jag låg och studerade rörelsemönstret på. Den slog till med fantastisk fart.Men blev ändå utan byte.Den stannade till ett ögonblick som i förundran över att inte fångat en enda av hela stimmet.En härlig upplevelse som tagen ur en naturfilm var det i alla fall.En bra resa ska innehålla en lagom mix av upplevelser, äventyr och sköna dagar på stranden.Sen vill ju många ha en dos shopping också.God mat vill man ju även ha hemma,så det ska man väl inte behöva nämna.

Sista sträckan till Gilis

På båten över till Lombok möter jag en Engelsk kvinna som blir väldigt upprörd när hon inser att hon betalat ca dubbelt så mycket som mej för transporten till Gilis,men vi åker samma tripp.Väl framme på Gilis Trawangan efter en båttur där vi får se solen gå ner bakom siluetten av Bali,så ordnar jag snabbt ett rum för natten.Har ingen lust att springa runt i mörkret och jaga boende.

Padangbaj

Någon sa att man inte ska åka tillbaks till ställen man har härliga minnen från"man riskerar bara att bli besviken och att förstöra fina minnen"som vederbörande sa.Men man vill ju återvända till platser som man trivts på och även visa dom för andra.Den mysiga lilla vita stranden strax utanför byn finns kvar.Men av alla vajande palmer som tidigare klättrade uppför sluttningen bakom stranden finns bara några få kvar och resten ser ut som en mix av grustag och ruiner.Det hela är ett jättelikt Koreanskt byggprjekt som dött ut..Pengarna var visst försnillade från något konto som hörde till Koreanska försvaret och ägaren/förskingraren sitter i Korreanskt fängelse.I alla fall om man ska tro vad lokalbefolkningen har att berätta.

Mot Gilis

Nu känns magen ok, så biljett är köpt till Gilis öarna med stop i Padangbaj på vägen dit.Har fått lite blandade omdömen av läget där nu.Så det är bara att kolla upp det hela på plats.Padangbaj är inte större än att jag ska hinna uppdatera mej och bara ta en natt där.Sen sen bär det vidare mot Gilis.

Den heliga solbrännan och anledning till ett gott skratt

När jag vandrar i skuggan av träden nere vid stranden i Kuta beach slår det mej att jag inte ”solat” en enda gång på resan. Då menar jag legat i solen för att bli brun som en ”vanlig” turist. Nog har jag fått sol på mej, men jag gör lite som lokalbefolkningen, håller mej i skuggan mitt på dagen och bara ligga och lapa sol blir aldrig av. Antagligen för att jag aldrig upplever solen som något jag måste ta vara på. Fick vid mina uppdateringar av transporter reda på att det nu bara är ett bolag mot tidigare tre som flyger från Bali till Labuanbajo. Följaktligen är också priserna ca dubbelt så höga som förra gången jag var här och undersökte kostnaderna. Fick mej ett gott skratt på vägen hem mot hotellet. Bali är fullt av folk som erbjuder massage. Någon ropar erbjudanden och lämnar lappar om dom olika behandlingarna var 5:e meter. Men jag brukar hålla rätt hög fart och inte stanna för att lyssna. Men den som kom med erbjudandet i går pratade fortare än en auktionsutropare på en fiskmarknad och han därför också få ur sej hela erbjudandet innan jag hann passera. Det lät ”Good massage lick banana combo, you know you want to”. Det var en ”ladyboy" som helt klart skulle skaffa jobb som auktionsutropare i stället. Jag skrattade för mej själv flera kvarter så att folk tittade lite undrande på mej.

Världen är bra liten

När jag kommer vandrande tillbaks efter att beställt mina nya linser till glasögonen(inte skottsäkra), möter jag ett bekant ansikte. Det är Janne, ”finnen” jag hjälpte hitta boende på Boracay. Han är på väg mot flygplatsen för att flyga till Singapore. Världen är bra liten ibland. Förväntade mej nog aldrig att se honom igen. Senast jag såg honom var på ett beachparty som jag ordnat med mat dryck och en blandning av lokala och internationella deltagare på södra änden av White beach Boracay. Han verkar vara i fin form förutom en lite sönderbränd näsa. Jag önska honom lycklig resa och ger mej ut för att undersöka transportpriser.

När bra kvallite blir ett problem

När jag lutade mej ner för att ta ut elkabeln till datorn rammlar glasögonen ner i stengolvet och ena linsen spricker. Efter som jag inte ”måste” ha glasögonen hela tiden så var det inget större problem. Problemet dyker upp när jag försöker hitta ett ställe att där jag kan köpa en ny lins. ”Lessen men så här bra kvallitet på antireflex beläggningen har vi inte på glaslinser, är dom Tyska eller?” Blir svaret. Linserna är inte Tyska utan Japanska av god kvallite. Tyckte att det var lika bra att betala lite extra för bästa kvallite när jag köpte dom i Mumbai i vintras. Något jag ångrar lite grand nu. Efter att ha kollat runt en del inser jag att det finns massor av olika kvalliter och även lite olika material på ”plast linser”. Frågan är ”får jag bättre linser för att jag betalar mer?” Eller betalar jag bara mer. Litar inte riktigt på ”försäljare” här. Hade faktiskt varit enklare om jag haft lägre kvallite på linserna. Då hade jag köpt en lins och satt i. Men vissa har 10 dagars leveranstid. En sak är säker det väntar jag inte på. Tro det eller ej, jag har blivit erbjuden att köpa skottsäkra glas till mina glasögon. Har svårt att se hur det skulle hjälpa om man nu mot förmodan råkade bli träffade av en kula just på glasögonen.

Nyepi

Nyepi firandet var rätt skönt. Det gäller bara att förbereda sej på rätt sätt. Jag hade ordnat så att mitt internet via mobilen fungerade och inhandlat mat och dryck för dom 24h som vi inte skulle kunna lämna hotellet. Det normala oljudet från trafik, musik och alla som försöker sälja något försvann och man kunde höra fåglarna kvittra. Slår mej i slang med några Indonesier som tagit in på hotellet över Nyepi för att slippa vara ”instängd” på sina små rum som dom hyrde. Dom hade laddat med massor av film på datorn och även mat i mängder. Så vi hade det riktigt trevligt ända in på småtimmarna.

Kärnladdning

Man skulle kunna tro att någon bränt av en kärvapenladdning utanför Bali, men det är bara solnedgången som den här gången påminner om en mindre trevlig händelse. Solnedgången är definitivt att föredra. En massa människor samlas på stranden för att ta en öl och se solen försvinna ner i havet.

Mot Bali

Det blir för ”ovanlighetens” skull en rätt tuff resa till Bali 2 nätter på resande fot. Det planerade stoppet i KL struntar jag i då planet är sent. Känns meningslöst att spendera 50 % av tiden jag skulle få på hotellet till att ta mej dit och tillbaks till flygplatsen. Sen har vi den planerade resan från Surabaya till Bali. Men det är väl bara att sova ikapp igen. Lite tröttare blir jag när jag inser att jag prickat in Nyepi Hinduernas nyår. Först väsnas man och har ceremoniella marscher för at skrämma bort onda andar. Sen ska man inte ha något ljus på eller väsnas och ingen får gå ut under 24 h. Man har man en sorts husarreset. Som Tysken nu bosatt här på Bali uttryckte det. Men han är i alla fall arresterad i sitt hem inte på ett litet hotell. Men vad är 24h på hotellet när man är van att sitta 12h på en flygplats och vänta.

Mulu 2

I Clear vater cave rinner floden fortfarande. Även här är det massor av vackra formationer. Vi får även se en ”Razer snake”. Den är nästen 2 m lång och är anpassad till ett liv i grottorna. Den klättrar/slingrar sej upp för lodrätta klippväggen i jakt på fladdermöss att äta. Här inne startar även några äventyrs grottbesöken. Men jag har insett att jag har fel kläder/skor och för lite tid för att göra det den här gången. Får helt enkelt ta mej tillbaks nästa år. Det är svårt att få bra bilder i mörkret bixten räcker inte till. Utan ljuset bara ”äts”upp. Men jag är väldigt nöjd med mitt besök i alla fall.

Mulu

Efter frukost ger jag mej iväg till Moon Milk cave den enda grottan man får ge sej in i utan guide. Jag fortsätter ut på andra sidan grottan mot ”Vind cave” där guider kommer att möta upp. Även andra besökare som kommer flodvägen. Men det är så grunt att dom måste hoppa i och hjälpa till att skjuta båten över sandbankar och stenar. Något jag inte tänker göra med tanke på hur lång tid det tar för mina vandrarkängor att torka. Det skulle betyda att att jag reste härifrån i blöta kängor, inte så mysigt. Pratar lite med guiderna och några grottforskare från USA medan vi väntar på att övriga ska ta sej upp från floden till grottöppningen. Forskarna är där för att ta vattenprover för att se hur den högre värmen påverkar innehållet av sediment och mineraler. Som i sin tur påverkar uppbyggnaden av stalaktiter och stalagmiter. En av guiderna berättar att det vid camp 5 nedanför ”The pinakles” är ca 10 grader varmare än vanligt nattetid och att hon för första gången upplevt svårighet att sova där uppe pga. värmen. Men hon verkar trivas bäst med att utforska grottsystemet. Som längst har hon tillbringat en hel vecka under jord med att utforska nya gångar. Inne i grottorna förklarar hon hur man kan använda dom linjer som vattnet mejslat ut i grottväggarna för att räkna ut hur man ska hitta tillbaks om man är vilse där nere. Rent spontant känns det som om att se till att man inte blir vilse där nere är ett bättre sätt, men vad vet väl jag om grottforskning!? I ”Vind cave” har tidigare en enorm flod mejslat ut grottan. Men nu är det vinden som pressas ihop vid några trängre passager som ger både skön svalka och namnet åt grottan

Mot Mulu

Efter en natt i Miri Flyger jag lämnar jag kusten för att flyga till Mulu Nationalpark. Det är en kort flygning i ett nytt propellerplan. Första gången jag ser så små nedfällbara skärmar där säkerhets informationen lämnas. Väl framme tar jag en minibuss till parken, kunde jag kanske struntat i. Ca. 10 minuters gångväg. Checkar in och bokar eftermiddagens grottbesök, det blir Langcave och Deercave. Jag vill gärna se när miljoner fladdermöss lämnar Deercave på kvällen. Dom uppskattas äta 30 ton insekter varje natt. Inte illa jobbat. För senare förklarat av guiden att det är anledningen till att man inte besväras nämnvärt av myggor i området. Vart håller alla Svenska fladdermöss till när man behöver dom som bäst? Efter besöken i grottorna med sina vackra formationer kommer vi lagom ut för att bevittna när fladdermössen ger sej ut på natten matrunda. I omgång efter omgång ger dom sej iväg. Man kan höra hur vingarna av tusentals fladdermöss åt gången ger ett surrande ljud ifrån sej. Här får vi också se hökar (uppe till höger i bilden)som tar sej ett skrovmål av fladdermöss. Det är inte utan att man önska att kameran med ordentlig zoom var med såndana här gånger. Men den klarar inte kort under vattnet och tar betydligt mer plats. Man kan som vanligt inte äta kakan och ha den kvar. Efter en god middag är det rätt skönt att krypa ner i sängen tidigt. Det blev inte många timmars sömn i Miri och resan från Legaspi med en väldigt lång väntan på flygplatsen Clark (inte alltid bra när det flyter på bättre än beräknat) känns av.

Snart dags för farväl

Snart dags att lämna Filippinerna för den här gången. I morgon flyger jag till Borneo. Tänker kika på Mulu nationalpark och dom berömda grottorna där. Men innan jag är där har jag en natt på buss,byte av buss i Manila och 3 olika flyg för att komma dit. Men så är livet när man utforskar nya spännande resmål för alla som vill ha upplevelser och äventyr. Några dygn på resande fot blir det ibland. Det får man ta igen någonstans där det passar.

Mt. Mayon

Känd som den perfekta konen reser sej Mt. Mayon utanför Legaspi. Det är lite så länge sedan som det var vulkanutbrott här. Det ryker fortfarande lite från toppen och det luktar svavel om en del vattenpölar i stan. Man kan se spår av aska överallt på gatorna. Jag pratar med en man som vanligtvis jobbar med att bygga kraftverk, men för dagen jobbar i fruns lilla restaurang. Han berättar att det var ett riktigt skådespel framför allt på kvällarna när dom kunde se lavan rinna ner för sidan av vulkanen och eld och gnistor sprutade upp från toppen. Det måste för övrigt vara ett verkligt slöseri med kompetens att ha honom där. Han visar mej papperen på att hans lön för att åka till Spanien för att vara projektledare för ett kraftverksbygge kommer arr vara 11 000 Euro. En halv förmögenhet här i Filippinerna. I förgrunden på bilden syns en sk. Jeepney viket är en kvarleva efter dom ombyggda jeeparna som utgjorde basen för transporter här efter andra världskriget . Dom är oftast verkligt färgglada och utsmyckade.

Research

Gör en grundlig research av alla boenden i Donsol. Även dom jag inte kikade på sist jag var där. Det har kommit några nya ställen som är trevliga. Tidigare var det väldigt begränsat. Priserna för att simma med valhajarna är oförändrat om jag mins rätt i huvudet. Pratar med en man som simmade med 10 valhajar i går. Varav en som han simmade med i 15 minuter, han var mer än nöjd.

Morgonpromenad runt Masbate

Efter att ha köpt biljetten till Pilar direkt när biljettförsäljningen börjar, så tar jag frukost. Går till närmsta bankomat för att fylla på pengar. Det finns ingen bankomat i Donsol. Lång kö vid bankomaten trots att det är tidig morgon, inte bra. Ingen får ut några pengar. Ger mej iväg runt stan i jakt på fungerande bankomat. Får se många skyltar med texten ”of line”. Efter mer än en timme är det dags att ge upp och gå tillbaks till hamnen. Gör ett sista försök vid bankomaten närmast hamnen och helt plötsligt funkar det. Med förstärkt kassa bordar jag båten. 1,5 h morgonpromenad blev det.

Mot Masbate

Båtresan till Masbate island tar 4,5 h. Det är en stor ”Banka” det vanligaste lokala färdmedlet mellan öarna här i Filippinerna. Ombord finns också 3 polska killar som är på väg mot valhajarna. När jag pratar med andra på båten inser jag att vi kommer att vara för sent i Masbate Town för att hinna med sista nåten över till Pilar. Det ska vara 2 h med en buss som vi måste vänta ca 2 h innan den ska gå. När vi anländer finns där horder av motorcyckel förare som erbjuder sina tjänster till fantasipriser. Polackerna är stressade och ger sej iväg. Själv tar jag det lugnt och ser lagom ointresserad ut och erbjuder att betala lokalbefolkningens pris. Efter en stunds prutande är jag nere på 40 % av ursprungspriset och ger mej iväg. Rätt snart kör vi om Polackerna som verkar ha fått tag på klena fordon. Dom har i och för sej rätt stor packning som tynger ner. På vägar som på dom bra sträckorna i bästa fall kan beskrivas som usla gör den extra vikten stor skillnad. Man är rätt mör efter 2 h bak på en MC guppande upp och ner i dammet. Problemet är att Filippinerna är 7000 öar och antalet flyghubbar är begränsat till Cebu och Manila. Så endera blir det att flyga vi dessa ställen även om det är världens omväg, eller så blir det lokala alternativ. Efter en dusch på hotellet och en seafood pasta så är man på topp igen.

Vad har man på balkongen.

Lite andra saker här i Filippinerna än hemma i Sverige. Mina värdar har en sugga och 4 kultingar på balkongen. Man blir lite snopen när man ska gå på muggen(den är också där ute) Men ska man överleve med en stor familj så gäller det att vara flexibel. 7 egna barn i familjen och så bor 2 barnbarn där. Ändå tas jag emot som en gammal vän i familjen.

Iväg från Boracay.

Så bär det iväg från Boracay. Får en sista solnedgång kvällen innan när jag träffar Kenta en före detta kollega nere vid stranden. Känns lite vemodigt att dra iväg den här gången. Jag börjar få en hel del vänner här nu. Men det är dags att jobba lite mer effektivt ett tag igen. På tal om effektivitet så var det nästan omöjligt att få fram tidtabell för båtarna från Roxsas till Masbate. Efter flera dagars jagande efter information blev det att sätta sej ner och klura ut vem man skulle lita mest på och vilket förslag som i alla fall någon reservmöjlighet om det skulle visa sej vara fel i alla fall. Jag har uppgifter om allt från att båten inte går alls till att den ska gå flera gånger om dagen. Tar en motorbike till piren. Efter båtturen över till Caticlan tar jag en en L3 (van) till Kalibo och en ny L3 till Roxsas. Där blir jag upphämtad av släktingar till uppgiftslämnaren. Inbjuden att övernatta hos dom. Det visar sej att dom har sin egen tricyckle i familjen. Dom bor bara några hundra meter från där båten går mot Masbate. Allt väl så långt. Jag och undommarna i familjen åker till mrknaden där jag köper 1 kg Lapu Lapu filet, en riktigt god fisk som vi grillar. Så det blir lite fest med familjen.

Utsikt över stranden

Senast jag var här hade bygget av ett nytt hotell startat vid södra änden av White beach. Maskiner höll på att ”tugga” sej ner genom berget över stranden. Jag var då rätt säker på att dom skulle förstöra den delen av stranden. Men kan nu konstatera att jag hade fel. Man har bygget ett väldigt lyxigt ställe med bara 20 sviter. Från en av president sviterna har man en av dom bästa utsikterna över stranden här på Boracay. Det starka motljuset förstörde tyvärr bilden, ni får tro mej i alla fall. Allt är väldigt stilrent byggt så att det passar in i omgivningen. Här har duktiga formgivare och arkitekter varit i farten. Men det är garanterat inte billigt.

Patay

Det är helt klart andra seder här när det gäller begravningar. Kistan ligger hemma hos den dödes familj i 15 dagar. Där träffas släkt och vänner ser den döda en sista gång och umgås. Man sjunger spelar kort och det går åt en hel del öl också. Efter som det oftast är rätt stor släkt så kan det vara rätt välbesökt mellan varven. Närmsta släktingarna tillbringar ofta hela natten där. Närmsta släkten blir väl ner till tremänningar som vi ser det. Här är dom alla kusiner, skillnaden görs i om det är 1:a 2:a 3:e osv. 2:a är tremänning i våra termer. Även små barn är med och det hela känns som ett mer naturligt förhållningssätt till döden an det vi har i Sverige. Vi varkar ju tro att döden inte finns. Som om vi inte bara har nollvision i trafiken, utan som vi har den för döden som helhet. Men det här sättet är samtidig rätt dyrt i förhållande till lönenivån här i Filippinerna. Kistan på bilden kostar ca 2 årslöner och här har man sällan någon försäkring som betalar. Utan släktingarna hjälper till att betala. Lägger man sedan till mat och dryck som finns under dom 15 dagarna och på den här ”patayan” som man kallar det hyrdes även en videokemaskin in så att alla som ville kunde vara med och sjunga. Jag tror inte att det är så vanligt. Utan ett önskemål från den bara 25-åriga kvinnan som ligger i kistan. Den lokala videokebaren hade verklig dåligt med besökare. Men kompenserade detta med försäljning av öl till sörjande. Det finns gungor och karuseller i det mesta här i livet, även i döden som det verkar. Om någon undrar frågade jag en av släktingarna om det var OK att lägga ut bilden.

Ta kort vid snorkling

Inte helt lätt att lyckas med foton under vattnet. Att hålla en kamera i handen när man simmar drar ned på farten, Framför allt när man inte använder simfenor. Så kameran kommer inte med varje gång. Så helt enligt Murphys Lag så ser man dom intressantaste sakerna när kameran inte är med. Så trots att jag sett Muränor och sjöormar flera gånger så är jag utan kort på dem. Men att uppleva dom är bättre än att få kort så jag ska väl inte klaga.

Skymning

Vid skymningen dukas det upp på stranden. An kan sitta och njuta av havets läckerheter och solnedgången samtidigt. Om vädrets makter står en bi i alla fall :o)

Men av någon anledning vägrar bilden att laddas ner till bloggen i dag. Får återkomma med den senare och det blev nu.

Fundersam

Nog blir man lite fundersam när man ser en skylt som den här utanför en videokebar. Hur vanligt är det att man springer omkring med vapen i fickan. Har aldrig sett några andra vapen här än dom som vakter på banker och pantbanker alltid har. Men vapen och alkohol är nog ingen bra kombination någonstans. Sverige verkar vara rätt farligt när man läser tidningarna hemifrån via internet. Misshandel, mord och våldtäkt verkar vara vardagen där hemma. Kanske säkrast att hålla sej borta :o) Hemma bra men borta bäst, eller hur det nu var?

Olika Boracay

Under vintermånaderna när vinden ligger på från öst så är Bolabog stranden på östra sidan av Boracay ett litet mecka för kitesurfare och vindsurfare. Nästan allt här handlar om surfing. Man kan säga att det finns flera olika Boracay trots att ön inte är särskilt stor. White beach är sin egen värld med sol, bad, mat och paralydrinkar, surfarna har sin värld. Dom stora lyxhotellen sin och så finns dom ”bofastas” värld som är helt annorlunda. Man känner sej rätt privilegierad som har möjlighet att uppleva alla dom olika världarna.

Första dagarna på Boracay

Har hunnit med mitt välkomstpartyt och ett lokalt födelsedagsparty. Vilket med tanke på familjernas storlek här är en omfattande fest. Mat, dryck, dans och naturligtvis videoke, namnet för karaoke här i Filippinerna. Så det är bara att hänga på. Så det blev dans med så väl barn som med äldre damer plus en och annan sång, rutorna klarade även min sångprestation. Kul att få vara med om det genuina Filippinerna trots att man är på den mest eftertraktade turistön i landet. Internet via mobilen funkar inte så bra där jag bor. Tappar förbindelsen då och då. Inget större problem om man inte måste betala för en halvtimme varje gång man startar igen. Så när man betalat för 2 timmar och varit på nätet i 5 minuter lessnar man lätt. Åkte även på en förkylning som höll mej i säng i 2 dagar. Men nu är jag nästan som ny igen. Bor på ett lummigt ställe närmare stranden där surfarna håller till. Skönt med kabel-TV när man blir liggande i feber 2 dagar, när man skulle vilja vara på stranden.

Boracay

Väl framme vid Catiklan blir det att vänta i 1,5 h innan vårt färja får angöra hamn. Det var faktisk lika dant senast jag var här. Skillnaden är att nu känns det mer som en fördel när vi kan sitta och titta på film fram till halv sju på morgonen. Jag tycker att det är lite tidigt att väcka Ray och Rose så följer jag finnen och hjälper honom hitta ett billigt boende. Inte så lått att hitta något billigt som ung backpacker på Boracay. Men han är jättenöjd med med ett billigt doorm boende nere vid stranden. Jag funderade faktiskt på att köpa det stället första gången jag var på Boracay. Men efter som det var en juridisk process om rätten till marken struntade jag i hela iden. Det var ca 5-6 år sedan och nu om några månader så löser sej all landproblem här på ön. Över allt håller man på att mäta upp markgränser. Hade jag köpt då så skulle det ha varit min livs affär, men det är alltid lätt att vara efterklok. Till för bara några månader sedan var tanken att alla skulle måsta köpa sin mark en gång till av Filippinska staten. Hur kul hade det varit? Men jag antar att stället i dag måste det vara värt mist 50 gånger mer än priset jag erbjöds köpa för då. Men tråkigt nog tror jag att Boracay kommer att vara ett nytt Kanarieöarna om 5 till 10 år. Synd på en så vacker plats. Men det är klart att alla vill till dom vackraste stränderna. Lämnar finnen vid hans boende, han behöver nog sova, hans resa började i Krabi och sedan satt han 13 h på flygplatsen i KL. Så han såg glad men ”mosig” ut när jag lämnade honom för att hälsa på mina vänner Ray och Rose. Det blir att glatt välkomnande, alltid kul att träffa goda vänner speciellt när det var 2 år sedan sist. Lyckas övertal att vi tar välkomstpartyt i morgon i stället. Jag har ju faktiskt varit på resande fot i över 30 timmar.

Mot Boracay

Drar iväg mot KL Sentral strax efter 3 på morgonen. Allt flyter på bra och jag är incheckad och klar i god tid. Sitter bredvid en tjej som ska hem och hälsa på familjen i Filippinerna. Hon tjänar mer än dubbelt så mycket i Malaysia som i Filippinerna för samma typ av jobb. Mer än 10 % av Filippinernas befolkning jobbar utanför Filippinerna och skickar pengar hem till familjen. Efter som jag reser lätt med bara handbagage så är jag först genom passkontrollen och hinner göra upp med bussbolaget om att jag ska släppas av vid ett annat bolag som kör från Manila till Batangas. Medan jag sitter i bussen och väntar på övriga passagerare kommer en kvinna in i bussen och frågar om jag är på väg till Batangas. Hon var med på planet och har hört mitt samtal med tjejen jag satt bredvid. Det visar sej att det är första gången som hon ska ta bussen från Manila till Batangas och hon är väldigt nöjd med att jag fixat så att vi ska ha ett extra stopp vid ”rätt” bussterminal. Normalt brukar någon i familjen komma upp och hämta henne med bil i Manila. I Manila har alla bolag egna terminaler. Väldigt opraktiskt när man ska byta buss där. Som nummer 3 kommer en ung Finsk kille som också är på väg till Boracay. Han blir också rätt nöjd när han hör att jag också ska dit och har gjort den här resan några gånger tidigare. Han var inriktad på att det skulle ta några dagar att nå fram dit.

Överraskande möte

Har inget minne av någon bankomat på Clark flygplats så jag ger mej ut för att växla åt mej pesos. Väl medveten om att det bara finns en lag som gäller i exakt lika i alla länder ”Murphys Lag”, tar jag inte risken att komma helt utan lokal valuta . På väg tillbaks hör jag någon som säger ”Hi Mikel”. Jag ser mej lite förvånat omkring och ser det Indiska paret från Nya Zeeland som sitter och äter krabbor. Så jag blir inbjuden på krabblunch. Dom hade köpt en dagbiljett för bussarna men endast åkt till Petronas tvillingtorn, bara för att upptäcka att dom är stängda på måndagar. Så efter maten drar dom iväg för att prova lyckan i Menara Kuala Lumpur som var världens högsta skyskrapa fram till 2004. Där ska man kunna komma in fram till 21.30 så jag hoppas att dom kom upp och fick se Kuala Lumpur från ovan.

KL

Kommer till KL tidigt på morgonen, det är fortfarande mörkt. Traskar iväg mot Chinatown och tar in på ett hotell rätt nöjd med att jag fortfarande hittar direkt dit jag ska, trots mörker och att det var ett par år sen sist. Frågar på och runt hotellet efter rakapparat delar. Ingen framgång. Har haft mailkontakt med Ray i Filippinerna och han tror att det möjligtvis finns en chans i Manila. Viket i så fall betyder en extra dag knallande runt i Makati. Så jag tänker ut en ny strategi. Jag går upp till alla exklusiva shoppingcenter runt i Golden Triangle. Frågar där efter det dyraste och exklusivaste shoppingcentret, det var inte billigt. Men jag har på rekordtid fixat delarna jag behövda till min rakapparat. Nog kände jag mej lite som en katt bland hermelinerna när jag i vandrarkängor gick runt där inne. Nog är det konstigt, jag hittade lika lätt upp till Bukit Bintang (gatan där shopping distriktet ligger) som till Chinatown i morse. Men väl inne på shoppingcentret sprang jag åt fel håll direkt trots stora skyltar som beskrev planlösningen. Får väl se det som en vink från ovan att hålla mej borta från sådana ställen :o) Men alla som förstått att även små barn MÅSTE ha dyra märkeskläder är detta ett rent Mecka.

Iväg igen

Lämnar Penang med färja och åker sedan till Bukit Mejtaram för att kunna stiga på mitt tåg mot KL. Träffar på ett indiskt par från Nya Zeeland. Dom blir otroligt glada att det dyker upp fler än dom för att ta tåget. Jag får även veta att det bara var 2 v. Sedan tåget slutade gå upp till Butterworth. Inte undra på att jag inte kunde boka därifrån.

Fler tempel.

Vandrar runt och kikar på fler av dom många olika tempel som finns här. Vi ett av dom Kinesiska templen är det gott om offergåvor i form av frukt och mat. Tvärs över gatan ligger ett Hinduistiskt tempel och en liten bit bort en stor moské. Gator och gränder består av byggnader i många olika stilar och återspeglar alla olika folkgrupper som bott och bor här. Inte undra på att hela kärnan av George Town är klassat som UNESCO världsarv. Träffar på Hun igen, en Singapore kines jag mött på olika platser dom senaste dagarna. Slår följe med honom när han ska köpa antikt porslin. Inga problem för honom med språket, han behärskar 4 olika sorters kinesiska, engelska, arabiska , turkiska, franska lite malaysiska, inte säker på om det var något fler språk jag glömt. Han beklagar sej över värmen och fukten. Jag kontrar lite med värmeskillnaden för mej med tanke på kylan som var före ett tag sedan i Sverige. Nu hjälper det ju inte mot hans värmeutslag * lol *. Han är väldigt intresserad av resande, historia, kultur och religion. Så det saknas inte samtalsämnen precis. Avslutar dagen med en kall öl tillsammans med en amerikan som förespråkar att USA delas upp i flera olika länder. Han anser sej ha noll och intet gemensamt med folk från ”bibelbältet” i södra USA. Han är den första amerikan jag träffat som talat om att dela upp landet.

Rakproblem

I morse när jag rakade mej tänkte jag för mej själv ” känns nästan som om nätet framför knivarna på rakapparaten är lite trasigt”. Vid en närmare kontroll så var det mycket riktigt så. I bland önskar man att man hade fel. Efter att ha tillbringat 2 timmar på ett jättestort mall (shoppingcenter) och 2 timmar ute på stan jagande efter ”reservdelar” till min Braun rakapparat. Så har jag gett upp. Det hela känns märkligt bekant. Enda skillnaden är att förra gången var det i KL (Kuala Lumpur) för ca 5 år sedan. Resultatet blev i alla fall det samma, inga delar till rakapparaten. Den gången köpte jag en billig rakapparat i stället. Vet till och med i vilken låda i hallan den ligger i :o) .Med tanke på att skäggväxten hos dom flesta här i krokarna inskränker sej till ett eller två långa strån från något födelsemärke, är det inte så konstigt att det inte finns delar till dyrare rakapparater. Synd att jag aldrig lyckas lära mej konsten att raka mej med hyvel. Jag ser ut som jag slagits med en hankatt i mars eller möjligtvis likt någon som fått för sej att cykla hem sent en midsommarnatt. Ni förstår utseendet jag tänker på. Utseendet jag får är i alla fall inte särskilt förtroendeingivande speciellt inte när man ska stövla in på ett 5-stjärningt hotell för att kika på deras olika rumsalternativ och försöka träffa rätt person för att diskutera pris osv. Får göra ett nytt försök i KL i övermorgon. Inte riktigt hur jag planerat min dag där. Annars blir det att försöka köpa en på nätet.

George Town

Järnvägsstationen i Gerorge Town var den största byggnaden här när den byggdes. Frågan är varför byggdes den på en ö utan järnvägsförbindelse?? Den ligger på bekvämt avstånd till förjan som går över till Butterwoth i alla fall och där finns det järnväg.

Fortet var lite av en besvikelse, inte i närheten av dom mäktiga skapelser man ser i Indien. Men det måste fyllt sin funktion när Ostindiska kompaniet behövde trygga handelsvägar. Fyren och klocktornet från 1897 alldeles utanför fortet var mer sevärda.

 

St. Georges Church som tod färdig 1818, sägs vara ett av bevisen på ekumeniskt samförstånd. Här finns kyrkor, moskéer, tempel av olika utan att man slåss i religionens namn.

  

Utanför Penag State Museum står en gammal Rolls utan förklaring varför den står där. Inne finns en intressant redovisning av Penangs historia och alla folkgrupper som satt sin prägel på ön.

 

Paula Penang

Gerorgetown på Paula Penang har en liknande atmosfär som Kuching. En mysig mix av äldre kolonial bebyggelse med Kinesisk och Indiskt inflytande. Allt har satt sina tydliga prägel på stan. En frukost bestående av Roti canai och lunch med Nasi Goreng Pattaya då vet man att man är på rätt spår. Man är i Malaysia. Här är luftfuktigeheten hög och tillsammans med värmen blir det lätt att man faller in i lokalbefolkningens tempo. Klart långsammare än min vanliga stil. Känt mej lite seg i dag. Kan bero på gårdagens 13 timmars resande i kombination med värmen. Men jag har ju även kört full fart i 2 månader utan någon dag att riktigt bara koppla av. Det har varit jakt på nya platser, stränder och hotell eller jobb med Gibbonaporna. Får ta igen mej när jag kommer till Boracay. Får väl lägga ihop alla helger och röda dagar som bara rullat på i full fart och lägga mej på den kritvita stranden och njuta några dagar. Måste nog in till fastlandet i morgon för att kontrollera varför tågen inte går samma rutt som tidigare år. Det är möjligt att natttåget från Hat Yai fortfarande kommer upp till Butterworth men inte går att boka därifrån. Saker måste inte vara logiska alla gånger. Men det får bli i morgon. Kunde inte reda ut det här ute på ön i dag i varje fall.

Summering

Sitter sista kvällen här på GRP och försöker summera tiden här. Har fått vara med om en hel del kul saker. Fick igenom mitt namnförslag på en av dom nyfödda Gibbonungarna New be. Slog det 4 år gamla försäljnings / intäkts rekordet för en dag med 35 %. Alla pengar som kommer in från donationer, försäljning och adoptioner. Gjort upp om att kunna ha volontärjobb här på GRP som en del i mitt utbud av resor. Vilket var ett av dom primära syftena med min tid här, förutom att hjälpa till naturligtvis. Varit med om att släppa ut en Gibbonfamilj i det fria. Varit med när vi upptäckte att en tidigare frisläppt familj fått tillökning. Hjälpt till att få en deppad Gibbon på bra humör. Det kändes lite vemodigt när jag gick runt för att mata alla på rehabiliteringavdelingen för sista gången i dag. Tror att jag kommer att återvända hit. Känns bra att hjälpa till med något som detta. På bilden ser ni den andra nyfödda Gibbonungen Omyim som betyder glatt ansikte på Thailänska. Nu bär det av till Malaysia.

Prova på som Gibbon psykolog

Den Gibbon som vi senast fick till projektet Nong slutade att äta och var lite apatisk. Så vi flyttade henne från dom andra i karantänavdelningen. Dr Tam trodde att hon var lite deprimerad. Han var ju van att ha kontakt med människor varje dag efter som hon hållits som husdjur. Jag tog på mej att hålla henne lite extra sällskap då och då. Nu ”flinar” hon glatt varje gång jag kommer och ger mej handen och gärna en fot också ut genom buren. Så att jag kan hålla handen och klia och klappa lite grand. Sista dagarna har hon börjat äta riktigt bra. I morse var första gången hon stämde in i lite ”morgonsång” med dom andra Gibbonaporna i karantänavdelningen. Så vi kan nog snart flytta in henne till dom andra igen.

Ytterligare nytillskott

Vi har nu hittat en till nyfödd gibbonunge som fötts i en grupp som tidigare släpps ut i det fria av GRP. Känns som det varit en verkligt bra tid att vara här. En ny familj i det fria 2 ungar som fötts i det fria och vi väntar även på en födesel i rehabiliteringsavdelningen. Vilket gör att det blir en till Gibbonfamilj som ska ut i det fria snart.

Återblick

Har varit rätt slö när det gäller att uppdatera bloggen ett tag.

Så jag får göra en tillbakablick. Julafton firade vi alla här tillsamman med julklappsutdelning och gemensam middag. På nyårsafton var jag ledig. Jag använde dagen till att kika på olika stränder och ett besök vid Big Buddha. En jättestaty av Buddha som är Byggd med utsikt över stora delar av södra Phuket. Sedan var jag och träffade min brors flickvän en stund. På kvällen for hela "Gibbongänget" in till Phuket Town och åt middag för att sedan fira nyårsafton nere på Kata beach. Där var det fyrverkerier och svävande ljuslyktor ut över vattnet. Tog det rätt lugnt skulle ju jobba klockan sju på morgonen i karantänavdelningen.