Patay

Det är helt klart andra seder här när det gäller begravningar. Kistan ligger hemma hos den dödes familj i 15 dagar. Där träffas släkt och vänner ser den döda en sista gång och umgås. Man sjunger spelar kort och det går åt en hel del öl också. Efter som det oftast är rätt stor släkt så kan det vara rätt välbesökt mellan varven. Närmsta släktingarna tillbringar ofta hela natten där. Närmsta släkten blir väl ner till tremänningar som vi ser det. Här är dom alla kusiner, skillnaden görs i om det är 1:a 2:a 3:e osv. 2:a är tremänning i våra termer. Även små barn är med och det hela känns som ett mer naturligt förhållningssätt till döden an det vi har i Sverige. Vi varkar ju tro att döden inte finns. Som om vi inte bara har nollvision i trafiken, utan som vi har den för döden som helhet. Men det här sättet är samtidig rätt dyrt i förhållande till lönenivån här i Filippinerna. Kistan på bilden kostar ca 2 årslöner och här har man sällan någon försäkring som betalar. Utan släktingarna hjälper till att betala. Lägger man sedan till mat och dryck som finns under dom 15 dagarna och på den här ”patayan” som man kallar det hyrdes även en videokemaskin in så att alla som ville kunde vara med och sjunga. Jag tror inte att det är så vanligt. Utan ett önskemål från den bara 25-åriga kvinnan som ligger i kistan. Den lokala videokebaren hade verklig dåligt med besökare. Men kompenserade detta med försäljning av öl till sörjande. Det finns gungor och karuseller i det mesta här i livet, även i döden som det verkar. Om någon undrar frågade jag en av släktingarna om det var OK att lägga ut bilden.